Ont i hjärtat

Det har gått snart tre år sedan skilsmässan och fortfarande kan jag brista ut i gråt de dagar jag lämnar barnen för att vara utan dem en vecka.
Man vänjer sig med nya livet men inte fan känns det bra utan barnen, det kan ingen inbilla sig.
Barnen plockar nästan motoriskt ihop sina "personliga" tillhörigheter på morgonen,  de saker de varje vecka faktar fram och tillbaka. Det går nästan av bara farten nu men med en liten sammanbiten stämning i huset. Ingen gillar bytesdagarna, det går inte att låtsas att det är som vanligt och det är ingen idé att låtsas.
Hallen är full med väskor med packning. Det är extra mycket nu på vintern; det är täckbyxor, jackor, innebandyklubba, hjälm m.m.
I bilen utanför skolan säger Greta "Mamma, den här veckan har gått så fort" och sträcker fram handen till mig. Känns som en kniv i hjärtat och klumpen blir större i halsen.
Vi går upp till skolan. Inne i kapprummet får jag en lång, hård kram som inte riktigt vill släppa taget.
Vi säger att vi hörs på telefon om hon vill och vi ses kanske på facetime.
Bästisen står bredvid och klappar lite på axeln då hon vet att Greta tycker illa om bytesdagar, och säger "Du kan krama på mig sedan Greta"
Inga tårar, bara en allvarlig tystnad. Sedan springer de hand i hand glada ut och leker.
En verklighet och vardag som barnen tvingas lära sig hantera.
Själv sätter jag mig i bilen, stänger dörren och där kommer tårarna.
Åker iväg med bilen fullastad med deras väskor och ställer av dem hos deras far, för inte ska de behöva ha väskor med sig i skolan iallafall.
Attans att det ska göra så ont i mammahjärtat.

God onsdag!
Starrinskan